Kortlekens historia

De äldsta bevarade tarotkorten härstammar från Italien på 1400-talet och tillhörde den mäktiga släkten Visconti-Sforza i Milano. Dessa kort var handmålade konstverk, lyxiga spelkort som de förmögna familjerna betalade stora summor för att få tillverkade. Det ursprungliga spelet kallades Tarocchi och påminde om bridge. Kortleken bestod av 78 kort varav 22 var bildkort med fantasifulla namn som Döden, Magikern och De Älskande.

Ingen vet med säkerhet varifrån ordet tarot kommer. En teori är att det härstammar från floden Taro i norra Italien där spelet Tarocchi var populärt. Andra teorier kopplar ordet till det latinska 'rota' som betyder hjul, det egyptiska 'tarosh' som betyder den kungliga vägen, eller det hebreiska 'Torah' som betyder lagen.

I nästan 300 år användes tarotkorten enbart som spelkort. Det var först 1781 som den franske prästen Antoine Court de Gébelin publicerade en bok där han hävdade att korten bar på egyptiska prästernas uråldriga hemligheter. Teorin saknade vetenskaplig grund men väckte ett enormt intresse för kortens ockulta potential.

År 1910 publicerade Arthur Edward Waite en tarotlek illustrerad av Pamela Colman Smith, den som idag kallas Rider-Waite. Det revolutionerande med denna lek var att alla 78 kort fick egna illustrerade scener, vilket gjorde korten mycket lättare att tolka intuitivt. Idag är ungefär 80% av alla tarotlekar inspirerade av Rider-Waites symbolik.

Från renässansens spelkort till 1900-talets New Age-rörelse har tarot genomgått en lång resa. Idag används korten av allt fler som ett verktyg för självreflektion och personlig utveckling snarare än spådom.