Kortlekens historia

Det hela börjar i norra Italien, i Milano och Ferrara på 1400-talet. Hertigfamiljen Visconti-Sforza, en av renässansens mäktigaste dynastier, beställde handmålade kortlekar av de skickligaste konstnärerna i staden. Korten var dyra, exklusiva och vackra, mer konstverk än spelredskap. De användes för ett spel som kallades Tarocchi, en föregångare till bridge där trumpkorten, trionfi, var de viktigaste. Ingen mystik, inga hemligheter, bara ett kortspel för de som hade råd med det. Det är viktigt att förstå detta eftersom så mycket av tarotens senare rykte vilar på teorier om urgamla hemligheter, teorier som saknar historiskt stöd. De 15 kortlekar som finns bevarade från den perioden är idag fördelade på museum runt om i världen, de flesta på The Morgan Library i New York. De är fantastiskt vackra och visar hur mycket tid och skicklighet som lades ner på varje enskilt kort.

Ingen vet med säkerhet var ordet tarot kommer ifrån och det är i sig en del av kortens fascination. En teori kopplar det till floden Taro i norra Italien där spelet Tarocchi var populärt. En annan till det latinska rota som betyder hjul, möjligen en koppling till Lyckohjulet som är ett av de mest ikoniska korten. Vissa har velat se djupare kopplingar till det egyptiska tarosh som sägs betyda den kungliga vägen, eller det hebreiska Torah som betyder lagen. Det är möjligt att ingen av dessa teorier stämmer. Kortleken bar under 1400-talet namnet Trionfi, triumfkort, och det var inte förrän på 1500-talet som namnet Tarocchi dök upp i skrift. Tarot kom ännu senare via franskan när spelet spred sig norrut genom Europa. Att ordet är omtvistat är passande för en kortlek som alltid omgärdats av mer legend än fakta.

I nästan 300 år var tarot ett kortspel och ingenting annat. Det spelades i aristokratiska sällskap över hela Europa utan att någon tillskrev korten övernaturliga egenskaper. Det var den franske prästen och fritänkaren Antoine Court de Gébelin som 1781 förändrade allt när han publicerade en bok där han hävdade att korten var fragment av en forntida egyptisk visdomsbok, Thoth-boken, buren av präster ut ur det brinnande Alexandria. Det var en fantasifull och fullständigt ogrundad teori, egyptiska hieroglyfer var ännu inte avkodade och ingen hade egentligen möjlighet att kontrollera påståendet. Men teorin träffade något i tidens anda. Europa var mitt i upplysningen och hungern efter urgammal visdom var enorm. Jean-Baptiste Alliette, en fransk perukör som kallade sig Etteilla bakvänt som ett slags scennnamn, tog idéerna vidare och skapade det första kortlekssystemet som var specifikt utformat för spådom. Han tilldelade varje kort divinatoriska betydelser och lade grunden för hur vi tolkar tarot idag. Korten hade för alltid lämnat spelbordet.

År 1909 fick konstnären Pamela Colman Smith, känd som Pixie i sina vänkretsar, ett uppdrag av mystikern och akademikern Arthur Edward Waite. Båda var medlemmar i det hemliga sällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn, ett av 1800-talets mest inflytelserika ockulta sällskap vars medlemmar även inkluderade poeten W.B. Yeats och ockultisten Aleister Crowley. Uppdraget var att illustrera en ny tarotlek som skulle göra korten mer tillgängliga och intuitivt läsbara. Det revolutionerande med Smiths arbete var att hon gav alla 78 kort egna berättande scener med figurer och handling, något ingen gjort för hela kortleken tidigare. Tidigare lekar hade bara abstrakta symboler på de lägre korten, det som kallas pip-korten. Nu fick varje kort ett ansikte, en stämning och en historia att läsa. Smith beskrev själv uppdraget i ett brev som ett stort arbete för en mycket liten betalning. Hon fick ingen royalty, ingen copyright och hennes namn sattes inte på omslaget. I decennier kallades leken bara Rider-Waite efter förläggaren och beställaren. Det dröjde tills nyligen innan hon fick det erkännande hon förtjänade. Idag kallar många leken Waite-Smith för att ge Smith den plats hon aldrig fick under sin livstid.

Rider-Waite-leken, uppkallad efter förläggaren William Rider, publicerades i december 1909 och såldes tillsammans med Waites bok The Key to the Tarot. Den mottogs väl men ingen anade då hur stor påverkan den skulle få. Den har sedan dess sålts i över 100 miljoner exemplar och finns idag i mer än 20 länder. Uppskattningsvis är 80 procent av alla tarotlekar som skapats sedan dess inspirerade av Smiths symbolik och bildspråk. Hennes val av färger, kompositioner och figurer har blivit så etablerade att de flesta som lär sig tarot idag lär sig se korten genom hennes ögon utan att ens veta om det. De originalplåtar som användes för att trycka den första upplagan förstördes under andra världskriget och inget av Smiths originalmålningar har någonsin hittats. Det är hennes tolkning av korten ni möter här.